Stadens hemlösa katter och hundar

Stadens hemlösa katter och hundar

Ibland blir jag så himla ledsen när jag är ute och promenerar och ser katter eller hundar som har det tufft. Ett personlighetsdrag som kanske inte är det bästa när man bor i en stad som denna, där det kryllar med hemlösa djur på gator och torg. Tur är det väl att jag har någon som säger “Nej, nu får det räcka”. Annars hade jag nog suttit med en hel skara katter och hundar hemma vid det här laget.


Hur Minik och Pati hamnade hemma hos oss… 

Både Pati och Minik har varit hemlösa katter som vi har valt att ta hand om. Pati hittade vi i Nisantasi parken för flera år sedan nu. Jag brukade gå förbi den parken på min promenad till en av mina elever och Pati brukade alltid hoppa ut på gatan och leka med mig. En dag när jag och Resit gick förbi var vi mitt uppe i en vild diskussion när Pati hoppade fram. Jag tog upp henne och hon kröp genast upp mot min hals och tröstade mig. Resit ringde mig den kvällen och sa “Jag kommer och så går vi till parken och ser om den grå/svart vita katten fortfarande är där”, och som ni vid det här laget vet, var hon det.

Minik hittade jag för två år sedan på en av de mest trafikerade vägarna i Levent. Han var bara 4 veckor gammal och hade tydligen krupit in i motorn av en bil och sedan ramlat ut när bilen var mitt på vägen. Jag blev helt kall när jag såg honom sitta mitt i gatan med bilar som körde över. En kille sprang rakt ut i gatan, stoppade bilarna och lämnade Minik i en rabatt. Jag kunde dock inte lämna honom där för han var så rädd och så liten så jag ringde Resit som den här gången sa “inte nu igen”. Men han mötte upp mig hos veterinären och planen var att vi skulle ta hand om Minik tills han hade blivit tillräckligt stark för att kunna komma ut igen. Men så blev det såklart inte för Resit föll även han pladask för Minik och även Pati blev glad som fick en ny kompis.


Fint slut på en tråkig historia



Det är med andra ord fortfarande jobbigt för mig att se hundar och katter ute som mår dåligt. I början av januari stötte jag på hunden ovan på en av gatorna här i Atasehir och det var så uppenbart att han har varit innehund på sättet han behandlade både mig och Resit. Jag blev så ledsen och vi gick till mataffären och köpte mat till honom. Jag önskade då att jag hade kunnat göra mer men vi har ju redan två katter. I vilket fall som helst så stötte jag på honom för någon vecka sedan igen. Den här gången vid vår taxi-station och det visade sig att de fina taxi-chaufförerna tagit in honom och han bor numera på taxi-stationen. Åh, vad glad jag blev. De verkar dessutom gilla honom väldigt mycket och jag kommer fortsätta gå förbi och hälsa på.

Tyvärr kommer jag aldrig förstå (och alltid vara riktigt förbannad på) de som köper/skaffar en hund och sedan kostar ut den när de inser att de inte kan ta hand om den/eller den blir för stor. Ren idioti!

Den här tjejen är helt fantastisk. Läs och lyssna på hennes historia!




Translate »